Det hela började redan den 25 juni, när vi var ute och gick en promenad. Det brännde och sved fram i magen, ner mot ljumskarna. Kändes inte som värkar, men något var de ju för att det gick att klocka dom och smärtan höll i sig i ca 40 sekunder. En hemsk promenad kan jag säga! Tog för tusan en timma att gå hem från stan! Brukar ta ca 15 min annars liksom..

Hela kvällen fortsatte jag klocka dessa "värkar".. Men dom kändes lustigt. Alice fick gå över en sväng till farmor och farfar för vi såg på henne att hon tyckte de var jobbigt att se mig ha ont.

Tro vid halv 22 så ringde jag förlossningen och frågade om vi skulle komma in, dom tyckte de eftersom de kom med 3-5 mins mellanrum och gjorde ganska så ont, men som sagt kändes de lustigt..

Vi åkte in, gjorde ctg som visade att de kom tätt men inte så starkt.. Säkert har de stannat av tänkte jag.. Jag fick göra 3 ctg, eller göra om kurvan 3 ggr så att säga. För först var bebben för vild, så jag fick gå upp och röra mig lite så han skulle lugna sig. Sen på nästa kurva så sov han så då fick jag dricka kall saft för att väcka honom och sen göra kurvan igen.. Suck vilkten tid de tog! Väl där efter kände bm ifall jag var öppen eller ej, vilket jag inte var:/
Hon sa bara att det kan göra så här ont när bebisen fixerar sig.

Så fixeringsvärkar kallade hon de (något jag aldrig hört om).. När vi åkte ifrån förlossningen tyckte hon att bebisen nästan var fixerad. Jag brydde mig inte ett skit. Jag ville bara hem och sova! Vid 2 på natten åkte vi hem iaf.

Och sova kunde jag givetvis inte! Värkarna kom med MAX 10 min mellanrum och minsta 2 min. Höll i sig allt från 30 sekunder till 50 och gjorde ont. Men jag kunde andas genom dom. Det som gjorde mig förbannad var att skiten inte slutade så jag fick sova! För jag var sååå trött! Fram på morgonen den 26 juni satt jag i soffan som ett vrak.. Jag var såå jävla arg! Fixeringsvärkar sa Bm.. gav mig 2 alvedon och sa att jag skulle gå hem och sova.. Jag ville slå ihjäl henne just då. Då började jag gråta, storböla som ett litet barn! Jag måste få sova, jag skiter i ifall dom drogar ner mig med morfin (som jag inte tål) jag måste få sova! Jag var vansinnig..

Värkarna var hanteringsbara, vissa var jobbiga men jag andades och räknade ner sekunderna tills dom skulle gå över på klockan här i vardagsrummet, varje värk är ett steg nämre bebisen tänkte jag. Jag fick övertala mig de för att bara tänka att de var fixeringsvärkar, ja det fick mig nästan att bryta ihop.

Jag badade med musik och mörkt i badrummet med endast 1 ljus tänt. Fredrik klockade värkarna. Tro jag låg där nästan 1,5 timmar. Sen gick jag upp och jag försökte klocka lite värkar. Dom var jävligt oregelbundna! Kunde vara allt från 5 min till 10 min och vara 35 sek till 1 minut långa. Men vid 15.20 ringde jag förlossningen och sa att jag måste komma in så dom får låta mig sova för jag pallar inte att vara vaken längre. Hon som jag ringde hette Sara och var supertrevlig verkligen! Hon sa att de låter inte som om de är riktiga värkar just för att dom är så oregelbundna och lugnar ner sig när jag vilar samt ökar när jag rör mig. Men ja sa att de finns bara 2 alternativ nu, jag åker in och antingen så låter dom mig sova där (ger mig morfin) eller så får dom dra ut bebisen. Sara skrattade och sa att de kan faktiskt vara lurigt med omföderskor och värkar så hon välkomnade mig in när vi kände att vi ville komma. Så vi väntade en stund men jag kände bara att till vilken nytta liksom? Antingen är de inte dags och jag bara drar ut på lidandet när dom lika väl kan ge mig morfin så jag får sova, eller så är de dags och bebisen kommer. Så vi åkte in. Fast först inom Willys för jag var bara tvungen att ha halstabletter för jag hade lite ont i halsen:P Solen sken och de var så sjuk varmt i bilen!

Väl framme på parkeringen utanför förlossningen envisades Fredrik med att hämta en rullstol till mig. Jag tyckte de var lite pinsamt och ville väl inte först men om sanningen ska fram så orkade jag egentligen inte gå. De hade tatt för lång tid och varit för jobbigt, är en bra bit till förlossningen från ingången.

Så vi rullade in, vi hann fram till förlossningens entré sen fick jag en värk, hann in på rummet till nästa (samma rum vi haft när vi var inne på natten). Där sjönk jag ner i en stol och jag var så arg. Arg för att de enda jag tänkte på var "ta två alvedon och gå hem och försök att sova" som bm hade sagt till mig natten då vi var inne, exakt 14 timmar tidigare. Nu hade jag inte sovit på 32 timmar och var helt utmattad. In kommer Sara, min barnmorska som jag pratat med tidigare. Jag sa bestämt till henne att vi åker inte hem, nu plockar ni ut bebisen eller så söver ni ner mig för jag orkar inte vara vaken längre. Hon tyckte att jag skulle föda så vi satsade på de sa hon. Jag sket i vilket, ville bara få de gjort. Fast jag ville ha de så här om jag hade fått välja: Att antingen var jag öppen något och bebisen var ute på mindre än 3 timmar eller så var de inte dags än och dom fick ge mig morfin så jag kunde sova! De var de enda jag tänkte på.

Sara bad om mitt förlossningsbrev och sa att hon skulle kika igenom de och se vad vi kunde hitta på för att hjälpa mig. Hade med mig ett väl detaljerat brev om vad jag ville ha och vad jag ej ville ha:P
Jag ville ha: Ett bad eller en dusch, akupunktur, varm vetekudde, en gåstol etc för att lindra smärtan.
Jag ville ej ha: Lustgas, Spinnal, EDA eller morfin.

Sen gjordes en ctg kurva och värkarna kom ganska så regelbundet och var inte så hemska. Visst de kändes men jag överlevde helt klart. Även denna gången krånglade bebisen så jag fick vända och vrida på mig för att ctg kurvan skulle se bra ut. Låg med den en bra stund.. Sen så ville barnmorskan känna om jag öppnat mig något. Usch va jobbigt de var.. Var så rädd för att hon skulle säga att de inte var öppet alls. Men de var de! 6-7 cm men hon kunde töja mkt så det var nog lite mer cm ändå sa hon. Vilken lättnad! Så Sara sa att hon kommer förlösa mig:) Då frågade jag när hon slutade jobba:P Vid 22! Då såg jag målet! Klockan var nog säkert 17 då så jag kände att herregud de klarar jag att härda ut detta till:)

Men så länge behövde jag inte vänta på min bebis:)

Sara ville sätta en sån sond på bebisens huvud som mätte hjärtljuden, hon trodde mitt vatten hade gått! När då undrade jag för de hade inte jag märkt... I badet gissade vi på men nope de hade icke gått och de for vatten överallt när hon fäste sonden på huvudet på bebisen. Lite kul, blev till att byta lite i sängen men de gick bra:)
En annan bm kom in och tog av mig mitt linne och min bh och tog på mig en sån snygg sjukhusrock, lite svalare med en sån på sig bara! Hade inte haft tid till att byta:P Dom frågade om jag var säker på att jag inte ville ha EDA, men de sa jag bestämt ifrån till (för så ont gjorde de faktiskt inte). Sara frågade om lustgas också men de kände jag inte heller att de behövdes. Helt sjuk men de gjorde faktiskt inte så ont, inte så ont så de inte var hanterbart. Jag andades och räknade ist, det funkade för mig:) Sara frågade om hon skulle sätta någon nål på mig, akupunktur då. De gick jag med på, har ju aldrig provat de innan. Fick en i vadera fot och en i huvudet. Vet inte om de hjälpte något, men alltid värt att prova iaf.

Jag frågade om jag fick gå upp och kissa, men de fick jag inte på då skulle jag föda på toaletten sa Sara:P Jag tro inte jag fattade att de var dags, så snart! Bad Fredrik ta kort nu innan bebisen var född, men de hann han inte heller, eller han glömde kanske mitt i allt ståhej. För sen började krystvärkarna. Sara hade missat att skriva när i min journal men hon ringde mig häromdagen och sa att det var ungefär klockan 17:25 eller strax där efter. Så det var ju inte länge jag hade krystvärkar heller. Vid 17:35 tittade han ut! Vår första tanke när vi såg honom var, oj va liten han var! Och blå! Sara fick daska honom i rumpan lite för han var så chockad, de hade gått så fort och de kan bli lite mycket för dom då. Men han mådde så bra så även om han var chockad. Sen jädra blev de liv i honom! Skrek som en vilde! :)

Man glömmer ju hur små dom är, men han såg mkt mindre ut än Alice. Jag gissade på 3300 gram och 50 cm och Fredrik på 3200 gram och 49 cm. Jag var närmst på vikten och Fredrik på längden, 3395 gram och 49 cm lång:) Alice vägde 3645 gram och var 51 lång. Så lite skillnad ändå.

Min bm var stålande! Jag sprack inget och använde ingen bedövning, jo 3 akupunktur nålar bara då:)
Vi kom in 16.10 och Hugo föddes 17.35. Vilken jädra tur att vi åkte in då iaf! Jag tänkte att vi skulle stannat lite längre hemma, men tanken på att de kanske inte var på riktigt och att jag bara led i onödan gjorde mig så arg så därför åkte vi in.

Min bm berömde mig och sa att jag är ju som skapt för att föda barn:) Tänk om jag bara hade haft henne när jag födde Alice! Ens bm gör ju halva jobbet nästan:)

När Hugo var ute så fick vi vara ifred säkert 1 timma, vilket jag hade bett om i mitt förlossningsbrev:) Vi gosade, skrattade och myste med våran skatt, som otroligt nog var vaken nästan hela tiden! Sen skulle han tutta på mig, och oj va duktig han var på direkten! En naturbegåvning haha:)

Därefter var de en dusch för mig och de obligatoriska kisset som alltid måste göras på förlossningen innan man får åka upp till BB. Min bm Sara sa att jag skulle kissa i duschen med varm vatten rinnande för jag var lite skavd och de kunde svida. Med Alice minns jag hur sjukt ont de gjorde att kissa i början, och hur svårt de var att kissa efter förlossningen innan vi skulle upp till BB. Men denna gången fick jag springa till toa och kissade säkert 1 liter utan problem på toa, gjorde inte ont alls! Skyller på EDAn jag hade med Alice. Får jag fler barn ska jag absolut försöka föda utan smärtlindrig igen, jag mådde så mkt bättre denna gången! Inte yr i huvudet efter någon lustgas heller, kanon!

Sen var de upp till BB och där var det bara helt underbart! Underbar personal och jättegod mat! Hade de inte vatt för att jag har sjukhusskräck och längtade ihjäl mig efter Alice hade vi stannat längre:P Fick ha familjerum i 2 nätter så Fredrik var hos mig hela tiden, förutom korta rundor hem och så. Alice kom och hälsade på oss på BB, första mötet med lillebror gick jättebra! Hon tog honom i handen, skakade lite lätt och sa "Hej Hej":D

Och så började vårat liv som 2 barns föräldrar, vi kunde inte vara lyckligare! <3

Hugo, helt ny!


När han lugnat sig lite, kikade runt och var nyfiken på oss=)


Matdags för första gången:)


Pappa håller sin son<3


Mamma & Son<3